”Hundraåringen som inte försvann”

”Början till förverkligande av en gammal önskan är härmed fullbordad.” Så inleddes det första numret av vår klubbtidning, Hellasbladet. ”Vi räkna icke med att vara drivna tidningsmän, men vi räkna helt säkert på att förståelsen för vår goda vilja finnes bland Eder, då främst med tanke på att vi äro enkla Hellaspojkar allesammans.”

I programförklaringen heter det att tidningen ska vara en ”sammanbindande länk” mellan medlemmarna, som vid den här tiden bara bestod av pojkar.

Tidningen kom ut en gång i månaden och innehöll rapporter från klubbens alla hörn. I första numret skrivs det om bandy, teater, allmän idrott, gymnastik, simning samt om Söderföreningarnas vinteridrottstävlingar på skidor och skridsko. Vidare fanns en ”hälsning från ordföranden”, en spalt skriven av Ernst Klefbeck, Hellas grundare. Spalten skulle bli ett återkommande inslag i varje nummer.

Medlemsbladet Pegasen

Klefbecks första ”hälsning” inleddes med en blandning av referat och beröm till dem som deltagit i tävlingarna i Mälarbadet. Därefter kom en uppmaning om att närvara vid årsmötet - medlemsavgiften skulle höjas till 3 kronor ! samt påminnelser om en del andra viktiga medlemsmöten.

Till nästa medlemsmöte kunde Klefbeck locka med att få höra ”ett mycket intresseväckande föredrag om Norrlands sågverk, illustrerat med skioptikonbilder”. Föredragshållare var Hulda Bolin, mamma till en pojkarna, och gift med en disponent för ett sågverk.

Drömmen om en klubbtidning hade funnits alltsedan tiden då föreningen fortfarande hette Pastorns Gossar, PG. Under en period cirkulerade då ett blad kallat ”Pegasen” mellan medlemmarna, men nu fick klubben alltså en riktig tidning. Den vingförsedda hästen, Pegasos, som fanns i Hellasbladets tidningshuvud ger en antydan om den tidigare historien.

Proffsiga redaktörer

Redaktör för Hellasbladets första nummer var Erik ”Sima” Lundkvist, tillika Hellas vice ordförande.

Efter två år tog Herbert Lindell över tillsammans med Seth Levin och senare Emil Salgård. Efterföljarna har blivit många. Några har varit riktiga proffs på området; Sven Lindhagen, legendarisk sportjournalist på Idrottsbladet, Hugo Björk, journalist från Stockholmstidningen, Kalle Lagerquist – Hellas revykung – och Bertil Nordenfelt, senare framgångsrik förbunds-ordförande inom riksidrotten. Rolf W Jonsson, signaturen ”Sony”, är Hellasbladets mest långlivade redaktör. Han satt i två omgångar på stolen, sammanlagt uppemot tre decennier. På senare år har yrkesverksamma journalister som Kjell Löfberg, Jan Falk, Gunnar Falkenås, Nisse Kling och Leif Gravenius redigerat tidningen.

Jobbet har inneburit att ta hand om alla rapporter och bilder som skickats in från sektioner och medlemmar, hyfsa språket i möjligaste mån och sätta rubriker.

Annonsörernas intresse svalnade

Tidningens överlevnad har hela tiden varit baserad på annonsintäkter, men i takt med att denna inkomstkälla gått i sin går Hellasbladet in i nätvärlden. Hur många exemplar som Hellasbladet tryckts i under sina 100 år är omöjligt att veta, men att den lästs noga och varit just den sammanbindande länk mellan klubbens alla medlemmar som stod i programförklaringen är säkert.

Stärka klubbkänslan

Tidningen utkom en gång i månaden i början och var en viktig informationskanal bland medlemmarna på Söder. Den var fylld med nyheter, resultat, intervjuer, bilder, teckningar, kommentarer, teaterrecensioner, reseskildringar, insändare, noveller och skvaller. Här fick hellenerna veta det mesta som var på gång – alltifrån danstillställningar och revyaftnar till långa listor med namn på nya medlemmar. Själva poängen med en klubbtidning är att den skrivs av medlemmarna själva. Det är just därför som Hellasbladet varit så läst och efterfrågad.

På senare år har rapporteringen från klubbarna tunnats ut, fyra nummer om året har mer än väl varit tillräckligt för att svälja insänt material. En förklaring är att klubbarna inom alliansen har egna kanaler – oftast heltäckande rapportering på egna hemsidor eller rentav på Facebook. I detta nummer har vi tagit in flera exempel på hur det har sett ut i Hellasbladets hundraåriga historia. Jan Falk (från Hellasbladet 2016 nr 1)

Fotnot: Mälarbadet var ett inomhusbad i kvarteret Munklägret på Norr Mälarstrand 12 på Kungsholmen i Stockholm. Badpalatset låg mellan Hantverkargatan och Norr Mälarstrand, med fasad mot de båda gatorna. Badet inrymde Skandinaviens största simhall på 25 yards x 8 meter. Badet tvingades dock stänga redan 1918. Besöksantalet var vikande, och genom ett ägarbyte 1914 ökade misskötseln. Till detta bidrog även att stadsdelen snart fylldes av påkostade bostäder med moderniteter så som ett eget badrum. Badet förvandlades till lagerlokal för potatis. Bassängerna revs på 1960-talet, men huset mot Norr Mälarstrand står kvar och är numera kontorslokaler och hyresrättslägenheter. (wikipedia).

Första SM-guldet!

Phasellus laoreet feugiat risus. Ut tincidunt, ante vel fermentum iaculis.

Amerikaspelen

Under 1930-talet var Hellas en av huvudarrangörerna till Amerikaspelen som fyllde Stockholms Stadion med åskådare.

Hellasgården

Hellas egen friluftsgård, med många olika aktiviteter som t.ex. skridskoåkning, paddling, bad, bangolf. För att inte glömma Storstugans restaurang!